Livet är inte alltid så lätt!
För ungefär två år sedan upptäcktes min " sjukdom "
Därför vill jag berätta för er, kanske blir lite lättare att hantera situationen då.
Allting börjarde med att jag, när som helst, hur som helst svimmade. Jag svimmade, fick kramper, blev medvetslös. Det är det som händer i värsta fall, jag har nu lärt mig att kontrollera det.
Ingen i min närhet förstod vad som hände med mig, Epelepsi?
Flera gånger i veckan under en längre tid fick jag åka in tll akuten med ambulans, när jag väl fick träffa läkaren var allting bra. Första gången fick jag diagnosen blodtrycksfall?
Efter att ha åkt in och ut på akuten blev jag irriterad, jag kände att läkaren inte gjorde sitt jobb.
Jag blev inlagd på sjukhuset, första natten på intensiven var hemsk, Delade rum med en knarkare, kanske inte det roligaste?
Jag fick göra många olika tester som var väldigt jobbiga. Blev skjutsad i en rullstol samtidigt som jag hade en nål i armen som gjorde väldigt ont. Jag testades för epelepsi. Röntgade huvudet två gånger, fick även göra EEG.
Inget visade epelepsi, vilken lättnad
Efter att ha träffat läkaren ett antal gånger och pratat med henne fick jag till slut diagnosen, kraftig panikångest. Panikångesten gör så att andrenalinhöjs kraftigt, pulsen höjs. När jag låg avsvimmad hade jag en puls på 198, nästan maxpuls? Då kanske du förstår? Hjärtat orkar inte pumpa runt allt blod vilket leder till syrebrist i hjärnan--> jag svimmar. När jag svimmar får jag kramper, varför vet ingen. Det brukar ta ett tag innan jag är tillbaka i verkligheten, då kommer jag inte ihåg någonting vilket gör att jag blir väldigt ledsen. Ca 30 minuter efter att jag vaknat till brukar jag komma tillbaka. Då är sömn det enda som fungerar.
Nu äter jag mediciner mot min panikångest , den tar inte bort panikångesten helt men gör att jag inte alltid svimmar. Istället blir jag väldigt ledsen och måste sätta mig ner.
Min panikångest beror på många saker. Allt jag kan säga är att livet inte alltid är så lätt!
Jag hoppas nu att ni kanske förstår mig lite bättre och varför jag ibland gråter.
Puss&Kram / caroline
Bra att du delar med dig av din historia när du känner att det är behov av det,starkt! Alla gråter ibland,av många olika orsaker, inombords eller utåt och alla har nog sitt sätt att förhålla sig när andra gör det. om du vet hur du vill bli bemött i situationen, berätta. annars får man ju hoppas att du kan stå ut med folk runt dig som frågar;), det kanske du får ändå, mottot är ju trots "en för alla,alla för en..." kram
<3
Det är starkt att du berättar det tjejen =), stolt över dig<3
